Tå ja va ynger, å ein mamma föla en bån ti oss å tzöitas på mårne, så  trösta int di stig ut ur bile fö vi hadd en räv på gåle.
Alltjemt nufötide tå ja komber heim på kvellde/natte, tå he er mörkt, så er ja redd et e ska va en räv (elder na annat) på vår gåle. He tanke er ba så obehagli.
Ikvelld tå Johanna föla heim me så tenkt ja sama. Men tå var e na foltzi som gaadd om utanfuri oss så he tzenssa int lika obehaglit.
Tå ja kom in i rume min å skåda ut dzinom fönstre så ja en räv som gaadd yvi gåle vår.